Jag är hemskt ledsen men du är tvungen att gå tillbaka till verkligheten, till att åter igen sträva efter vanliga brödfödan, den vanliga odefienerbara längtan efter...efter...men du kommer inte komma ihåg vad det var. Du kommer inte att veta vad du är i stånd till att känna, att vara, att göra. Du kommer att glömma allt, och aldrig mer bli den du snuddade vid att bli.
Jag vill ha trygghet, jag vill ha jobb och pengar, men det ska bara vara en grund och startfält att lyfta ifrån och återkomma till så att jag inte behöver vara rädd för att flyga iväg. Så fånigt att längta tillbaka till ett ställe jag bara kommer att snudda vid kanske då och då resten av mitt liv. Så dumt.
Jag har inte råd och ork att ha fler hemman. Vart jag än är så är jag borta från något hem.
Jag vill tillbaka till London, med full potential, full kassa, full frihet. Vad hade jag tänkt mig göra egentligen, jag vet inte alls. Hur gör alla andra för att hitta den där vissheten, beslutsamheten, och hur lyckas de sluta längta hem hela tiden? Varför känns det som det jag längtar efter är för stort för att få plats i mitt liv, för långt borta, för vackert, för mäktigt? Hur ska det rymmas i mina händer om det är för stort att ens rymmas i min stad?
